Bebis på tåg

Fjärde gången vi åkte tåg, jag och I, får klassas som riktigt lyckad. De tidigare gångerna hade hon haft jättesvårt att somna och äta, men den här gången kom jag på att jag skulle söva henne innan vi klev på tåget. Lyckades hitta en lugn plats utanför Stockholms central där jag gick runt med henne i sjalen varv efter varv. Tio minuter innan tåget skulle gå somnade hon äntligen. Sen sov hon över en timme tills högtalarna väckte henne. Till skillnad från de andra gångerna var det inte svårt att få henne att amma den här gången, nu när hon var utvilad.

Att inte ta med barnvagnen var ett väldigt bra beslut. Första gången hade jag tänkt ta med den och bokade regionaltåg för att slippa trappstegen upp på X2000. Fick plats på övervåningen. Vid bord. Mitt emot min bebis! Tack så mycket för den SJ. Det fick mig att bestämma mig för att åka med bara bärsjal och minimal packning i ryggsäck. Var tacksam för detta beslut många gånger under resan, hade missat minst en buss och behövt hjälp för att ta mig upp på pendeltåget med vagnen. Enda problemet var att jag inte kunde ta med alla blöjor jag behövde.

BVC informerar om mat

I slutet av sommaren återupptogs föräldragruppsträffarna och vi fick information om matintroduktion. Sommaren hade ju kommit i vägen, annars hade nog denna information hållits i början av juli. Då hade vårt barn varit drygt tre månader. Eftersom hon är yngst i gruppen hade det nog varit en bättre tidpunkt för informationen, för som det var nu hade alla utom vi redan börjat med mat till barnen.

Förutsättningarna var inte de bästa, minst ett barn lät på ett eller annat sätt i princip hela tiden, men jag tyckte upplägget blev lite fel på informationen. Istället för att berätta om de rekommendationer som finns gick vi varvet runt och berättade hur vi gjorde. På slutet, när barnen lät ännu mer än i början, försökte BVC-sköterskan som ledde det hela få fram lite viktig information, men jag tror det gick förlorat för de flesta.

Ingen information var ny för mig, jag har ju läst på rejält om matintroduktion, men det förvånade mig att de andra mammorna inte var särskilt pålästa. De hade ju redan börjat, medan vi inte ens tänker börja förrän minst om en månad. Två av dem verkade hämta in sin information från barnmatshyllorna i affären. Står det fyra månader på förpackningen så är det för deras barn. Och sen på samma sätt för nästa ålderskategori av barnmat. Jätteförvånande faktiskt!

Minst en av dem hade gått i risgrötsfällan och hennes barn åt mest risgröt, det som man ju inte ska äta så ofta på grund av arsenikhalten. En enkel läsning på Livsmedelsverkets hemsida hade kunnat berätta det för henne. Sen har jag för mig att det inte är särskilt mycket gluten i maten för de minsta, mycket välling och gröt marknadsförs väl som glutenfri för att inte chocka de stackars barnens magar med för mycket gluten? Gissar att barnen inte fått en långsam glutenintroduktion i skydd av amning eller ersättning heller då, om föräldrarna nu inte orkat läsa på.

På slutet frågade sköterskan ifall någon hört talas om baby lead weaning och jag var den enda som gjort det. Sköterskan verkade inte veta så jättemycket om det och jag fick berätta för de andra vad det innebär.

Lita på sin magkänsla

På de föräldraforum jag läser kommer ofta rådet att lita på sin magkänsla, att man vet vad som är bäst för sitt eget barn och ingen annan. Jag har lite svårt för den inställningen, särskilt som uppmaningen brukar komma i samband med stöd för att gå emot gällande rekommendationer. Motiveringen för det, förutom att man själv känner sitt barn bäst, brukar vara att det är många olika bud från olika håll så då vet man ändå inte vad man ska lita på samt att rekommendationerna ändras och då kan det ju inte vara fel nu. Typ…

Visst, många av de frågeställningar man ställs inför som förälder kan hanteras med hjälp av magkänsla men samtidigt har man ett ansvar som förälder att ta informerade beslut och tänka kritiskt. Oavsett hur individberoende en del saker är finns det ibland fakta som man inte bör ignorera.

Ett exempel jag tänker på är att många ofta får intrycket av att amningen inte räcker till och därför även ger ersättning som riskerar att konkurrera ut amningen. Magkänslan säger att bebisen inte får tillräckligt med mat och man väljer därför att ge ersättning. Vet man istället att det är naturligt beteende för bebisen att äta ofta och att vara missnöjd när den inte är vid bröstet kanske man hanterar situationen på ett annat sätt. Man kan fortfarande välja att ge ersättning för att man prioriterar att göra annat än att sitta med bebisen hela tiden men är amningen viktig kan man välja annorlunda.

Just detta exempel med amning kanske inte är jättekritiskt. Barnet mår fortfarande bra med ersättning, men kanske sörjer mamman den förlorade amningen länge efter att den har avslutats? Sen finns det så klart andra exempel där bebisens hälsa i högre grad påverkas, tex sova på mage, matintroduktion mot rekommendationerna, vatten till bebisar, äta brieost som gravid osv. Oftast går det bra, men inte tack vare förälderns magkänsla.

Kolik eller närhetsbehov?

I sover i sjalen på mitt bröst. Hon var helt hysterisk tidigare men efter fem minuter i sjalen lugnade hon ner sig. Förra gången hon var så här hade vi inte en tanke på att använda sjalen utan trodde att amning var lösningen. När jag inte kunde amma längre för att bröstvårtorna ömmade för mycket bar vi runt henne och försökte trösta utan framgång. Sambon var övertygad om att det var kolik medan jag var mer inne på att hon helt enkelt ville ha närhet genom amning.

På 1177.se kan jag läsa att barn vid sex veckors ålder brukar skrika sammanlagt två timmar per dygn. Jag har svårt att tro att I ens skriker en timme om dagen. Så fort hon börjar skrika försöker jag ta hand om henne så att hon slutar skrika. Vanligtvis handlar det om att lyfta upp henne och att amma henne.

Ett barn kan diagnostiseras med kolik om hen skriker intensivt minst tre timmar i sträck per dygn mer än tre dagar i veckan. Tanken som slår mig är att om vi inte ammade fritt skulle hon skrika så mycket mer än vad hon gör nu. Hade jag inte stoppat ner henne i sjalen nu och dessutom låtit bli att amma henne på några timmar hade vi nog kunnat komma upp i den mängd skrik som krävs för en kolikdiagnos. Jag förnekar inte alls existensen av kolik, men tanken som slår mig är att man nog skulle kunna minska skrikandet hos många barn med ganska enkla metoder.

Färger... igen

Den blivande farfadern fällde i helgen kommentaren att han hoppas att det blir en flicka, för om det blir en pojke kommer han få gå klädd i rosa. Jag stör mig så otroligt mycket på attityden men han är helt omöjlig att prata vettigt med om sånt. En flicka i blått skulle inte ha vara illa alls, men en pojke i rosa... ojoj, så kan man ju inte ha det!

Jag kan bara inte förstå varför det är så viktigt för honom att köna barnen, att de ska vara på ett visst sätt bara för att de är flickor eller pojkar.

Resten av släkten verkar inte vara lika illa, de var ganska samstämmiga om att barn kan ha många olika färger, men jag tror nog att när det kommer till kritan skulle de tycka det var lite konstigt med "flickiga" färger på en pojke. Den blivande gammelfarmodern sa dessutom att hon gärna hade stickat något till bebisen, men att det är så tråkigt när man inte vet vad det blir och bara kan sticka i vitt. Snacka om att begränsa sig själv...

Såna här kommentarer får mig att vilja provocera och bara sätta på vår eventuelle son en massa färglada kläder. Det är ju inte ens så att vi har tänkt ha jättemycket rosa på en pojke, eller flicka för den delen heller, utan mest ha färglada kläder. Vi har köpt saker i turkost, rött, lila, rosa, blått och gult, lite för att väga upp alla färglösa kläder vi fått låna från sambons systrar.

Samtidigt är jag rädd att vårt barn riskerar att få en massa onödiga kommentarer om hen bryter mot normerna om hur sambons familj tycker att man ska vara. Minns fortfarande med obehag hur sambons pappa drog tag i sin dottersons hand och bestämt deklarerade att pojkar minsann inte ska ha nagellack. Varken jag eller sambon skulle inte acceptera sånt beteende mot vårt barn, men har det redan hänt är det ju redan för sent. Även om vi markerar att det inte är ok har barnet redan blivit utsatt för det. Ska vi som föräldrar ens försätta barnet i en situation där det kan hända? Samtidigt tycker jag inte att vi ska behöva anpassa oss efter en begränsande norm bara för att skydda barnet.

Graviditetsnoja toxoplasma

Jag antar att de flesta gravida har något som de oroar sig för, missfall, kromosomfel, att barnet växer för lite, förlossningen. Listan kan göras lång. Min egen noja är toxoplasma. Man ska inte kött som inte är genomstekt, men ändå har det hänt att jag har gjort det under graviditeten.

Första gången var i somras, väldigt tidigt i graviditeten, på en restaurang i England. Jag bad om att få lammet well done, men det var ändå snarare mediumrare än genomstekt. Jag lät bli att protestera.

Andra gången var på en after work med jobbet i vecka 14. När jag beställde hade jag inte någon tanke alls på att en hamburgare kunde serveras så pass medium som den visade sig vara. Som sagt var detta en jobbtillställning. Ingen där visste om att jag var gravid och jag hade inga planer på att berätta det än på ett antal veckor.

Senare insåg jag att Livsmedelsverket faktiskt inte helt avråder från att äta ej genomstekt nötkött, även om formuleringen är lite klumpig.
"Ät inte rått kött. Genomstek köttfärs, fågel, lamm, gris och vilt. (toxoplasma)"

För mig är det inte helt uppenbart att mediumstekt nötkött är ok efter att ha läst den meningen. Man tänker inte på att nöt saknas i listan över djur man ska genomsteka. Istället fokuserar man på "Ät inte rått kött". Fast å andra sidan är hamburgare köttfärs och ska ändå genomstekas så det spelar ju ingen roll ändå, även om man kan fråga sig hur toxoplasma kan finnas i nötkött om man maler det men inte om man låter bli att mala det. I rapporten Toxoplasma-infektion, nationell studie om kongenital Toxoplasmos står följande om vilket kött toxoplasma finns i:

Det är framför allt får, svin och get som infekteras, mycket sällan nötkött.

Detta sammantaget med Livsmedelsverkets information borde ju innebära att man ska genomsteka köttfärs av annat skäl än toxoplasma. Rent allmänt brukar ju köttfärs innebära större risk för bakterier, så kanske är det därför, men det står ändå under toxoplasmaavsnittet hos Livsmedelsverket.

En intressant skillnad mellan informationen på de olika sidorna är listan på djur. Livsmedelsverket har inte med get, medan de istället tar upp fågel och vilt. Jag skulle vilja tänka att studien om toxoplasmos är mer exakt med tanke på att den är skriven av forskare, medan Livsmedelsverkets råd kanske kan antas vara lite mer allmänt hållen. Att man ska genomsteka kyckling är ju ingen nyhet, det gäller ju även icke-gravida, men det här kanske helt enkelt var ett bra ställe att skriva det på. önskar att informationen var lite tydligare.

Förlossningsbrev

Jag har ju så klart hört talas om förlossningsbrev och har funderat på vad som skulle stå i vår. Samtidigt har jag undrat om förlossnings- och BB-personalen har tid att läsa den och föreställer mig att de kanske lite ser ner på det. Att här kommer några föräldrar som inte inser hur saker och ting ligger till och ställer en massa krav. Eller något åt det hållet.

Idag hos barnmorskan fick jag en blankett att fylla i om våra tankar inför förlossningen. Båda föräldrarna tillfrågas hur de känner inför förlossningen, vad man har för önskemål om tex smärtlindring och vad vi har för tankar gällande amning och BB. Även om det inte finns mycket utrymme att skriva där så känns det uppmuntrande att de frågar.

Jag har redan tänkt lite på vad som är viktigt för mig. Samtidigt är det ju svårt att föreställa sig hur förlossningen kommer vara och hur jag kommer reagera på smärtan. Tex skulle jag undvika EDA för att inte dra ut på förlossningen och att det dessutom kan påverka barnets förmåga att amma initialt. Men är det realistiskt? Jag har ju ingen aning om ifall det gör för ont för att jag ska stå ut utan. 

När det gäller amning och BB har jag hört väldigt mycket negativt om hur man får fel information och tillmatning i onödan och liknande, så jag är lite orolig för att det är något som kan bli ett problem. Men jag inser att jag kanske tar ut det hela i förskott och har överdrivet negativa förväntningar och försöker intala mig själv att jag överdriver. Men helt klart något som är värt att ta med i brevet, även om jag ska anstränga mig för att formulera det i positiva ordalag.

Några stapplande steg mot en mindre giftig vardag

Min förra sambo brukade påminna mig om att inte låta stekspaden eller sleven ligga kvar i grytan under matlagningen, för då kunde farliga ämnen utlösas. Jag följde hans uppmaning när jag kom ihåg. Visst hade han en poäng, men på något sätt kunde jag ändå tycka att han överdrev lite.

Ett antal år senare sitter jag här och en hel del mer insatt än då. Jag har det senaste året varit medveten om den debatt som har förts om kemikalier i vardagen och vad man bör göra för att undvika dem men inte riktigt orkat orkat bry mig. Att ens orka skölja äpplet innan jag ska äta det har varit lite jobbigt även om det oftast åtminstone fått några sekunder under kranen. Men nu är intresset på en helt annan nivå. Är det att bli förälder som fått mig att ändra mig?

När jag letat efter saker till vårt barn har jag ju titt som tätt stött på ekologiska kläder, webbshoppar med ekologisk inriktning med ett helt annat sortiment än vad man stöter på annars och nyheter om gifter i leksaker har ju inte kunnat undgå mig.

Kanske är jag nu i någon sorts brytpunkt där jag börjar anstränga mig. Vi köpte barnsäng och skötbord för några veckor sedan och det var egentligen först när vi kom hem med det som det slog mig att vi ju borde ha kollat upp vad det är för färg i dem. Barnvagnen köpte vi också utan att tänka till när det gäller kemikalier. Ett test vi läste om barnvagnar för ett halvår sedan påpekade att det fanns ftalater i en av Teutonias barnvagnar och någon tanke växte fram om att kolla upp det närmare i andra vagnar, men sen rann det ut i sanden. Jättedumt egentligen, vi hade ju ställt in oss på vad vi skulle köpa för ganska länge sedan. Tid fanns att försöka ta reda på kemikalierna, men jag var nog inte över tröskeln ännu då. Frågan är om jag är det nu. Hur mycket är vi beredda att anstränga oss och betala för att ge vårt barn en så giftfri vardag som möjligt?

Våra barnkläder är till största delen begagnade. Även om jag inte är helt nöjd med utseendet på dem så är det ju alltid en fördel att de åtminstone har använts och tvättats ett antal gånger. Många av de kläder vi har köpt är faktiskt ekologiska även om det kanske mest har varit en slump.

Just nu letar vi sängkläder till spjälsängen och helt plötsligt bryr jag mig om materialet på ett annat sätt än vad jag gjorde för bara några veckor sedan. Skumgummimadrassen på Ikea känns inte så aktuell längre, men oj vad svårt att hitta alternativ. Kudde, täcke och sängkläder har jag hittat fina från Minimundus och inser att om man inte ska ha Ikea-sängkläder så kostar det väldigt mycket med sängkläder. Minimundus ekologiska eller ÖKO-tex-varor står sig oväntat bra prismässigt. Fast jag har ändå lite svårt att komma över att det kostar minst 300 för ett bäddset. Begagnatmarknaden verkar inte särskilt stor heller, inte ens Tradera har något större utbud.

När det gäller skötbordet så är det ju faktiskt skötbädden som är närmast barnet, inte själva skötbordet. Helt plötsligt börjar jag undra vad den skötbädd jag förälskat mig i utseendemässigt består av. Kanske måste vi tänka om här? Akrylbelagd bomull i klädseln. PVC-fri polyterskum i fyllningen. Är det bra eller dåligt? Jakten har börjat, frågan är nu hur långt jag orkar ta den.

Skåda given häst i munnen

Långt innan jag blev gravid den här gången surfade jag bebiskläder på nätet. Det fanns så mycket jag tycker är fint, så mycket jag ville köpa. Sen när bebisen väl var på gång tog det fart med ny glöd, för nu fanns det faktiskt ett behov. Vi skulle ha ett barn och det barnet behövde kläder.

Den ena svägerskan som fick barn förra året erbjöd sig att låna ut bebiskläder till oss och det tackade vi ja till. Vi har hela tiden sagt att när vi har sett kläderna vi får därifrån och vet vad vi saknar, först då ska vi börja köpa eget. I jul var det äntligen dags och mest såg jag väl fram emot det just för att det var då vi skulle få köpa själva.

När andra svägerskan hörde att vi skulle få låna kläder av systern ville hon också dela med sig och plockade fram en massa kläder. Plötsligt satt vi där med hur mycket kläder som helst i de minsta storlekarna och behovet av att köpa eget var i princip lika med noll.

Jag kunde inte låta bli att vara besviken. Inte bara över det faktum att jag knappt skulle få köpa något själv utan också över att de kläder de hade var så tråkiga. Båda deras yngsta barn var pojkar och de är ganska traditionella i sina färgval. Kläderna var alltså vita, beiga, grå, bruna, svarta och med några få undantag blå eller gröna. Den ena hade liiite mer färg än den andra, men det hörde snarare till undantagen. Och här sitter jag och längtar efter klara fina färger med stor spridning, oavsett om det blir en flicka eller pojke.

Kan inte låta bli att känna mig otacksam där jag sitter med tio, femton bodys och byxor i varje storlek och är missnöjd. Jättebra att vi sparar pengar nu när vi bara köper något enstaka plagg i varje storlek, jättebra att kläderna är vältvättade - men vad tråkigt...

Faller vi också i fällan?

I våras läste jag ett intressant blogginlägg om hur kvinnor tar ut mycket lägre föräldrapenning i förhållande till föräldraledighet jämfört med män. I höstas kom jag att tänka på det igen och började leta leta efter det igen men kunde verkligen inte hitta det. Min blog feed dog i somras och jag tappade bort en del bloggar jag brukade läsa. Så trillade jag plötsligt över en av de gamla bloggarna igen och där var inlägget och dessutom med en uppföljare! Jätteviktigt ämne med tanke på hur kvinnors långa föräldraledighet påverkar i arbetslivet.

Vi har inställningen att vi ska dela lika och båda två ta ut fem dagar i veckan. Nu har den uträkning jag gjorde härom veckan fått mig lite orolig. Att ta ledigt på helgdagarna innebär ju i praktiken ett lägre uttag även om det gäller oss båda. Sambon kan ju inte ens göra det efter att barnet har fyllt ett år utan måste ta fem dagar i veckan för att behålla sin SGI om jag tolkar reglerna rätt. Och ska han ta fem dagar i veckan så ska ju jag rent principiellt också göra det. Men då räcker inte dagarna så långt som vi har tänkt. Det blev lite jobbigt nu när mina fina beräkningar för exakt när vi tar föräldraledighet och semester under 2014 och 2015 helt plötsligt inte fungerar längre.

Fortfarande risk för ökad födelsevikt?

Sen jag fick reda på att jag inte har graviditetsdiabetes har funderat på vad det innebär för riskerna att få ett stort barn ändå. Är det PCOS som medför högre risk för graviditetsdiabetes som i sin tur medför risk för stort barn eller är det PCOS som oavsett graviditetsdiabetes medför risk för stort barn. Nu tog jag äntligen tag i att läsa igenom Nathalie Roos rapport Risk of adverse pregnancy outcomes in women with polycystic ovary syndrome: population based cohort study igen.

Tyvärr hittade jag inget svar på min fråga där. Det närmaste jag kom var det här stycket:

We found a higher proportion of macrosomia and being large for gestational age among infants of mothers with polycystic ovary syndrome. (...) It is well founded that maternal obesity is associated with increased birth weight in offspring as well as glucose intolerance and gestational diabetes. Women with polycystic ovary syndrome are in general more overweight than women without the condition. The estimates in the present study were, however, adjusted for body mass index, suggesting that polycystic ovary syndrome may increase the rate of fetal growth independently. Women with polycystic ovary syndrome are, regardless of body mass index, at increased risk of developing gestational


diabetes.

Jag tolkar det som att faktorer som ökar barnets vikt är fetma eller graviditetsdiabetes hos mamman och att det finns högre risk för båda två vid PCOS och att man inte ens behöver ha fetma för att få graviditetsdiabetes. Men ingen information om vad endast PCOS utan fetma eller graviditetsdiabetes medför för risker. Hur som helst borde riskerna ha minskat i alla fall. Nu får jag bara hoppas att barnet tar efter sin moders födelsevikt och inte sin fader, för han var en rejäl klump när han kom ut.

Ingen graviditetsdiabetes

Igår var det dags att göra glukosbelastningen som jag fick kämpa för i början av graviditeten. Måste säga att själva drickat var över förväntan. Hade hört att det skulle vara så hemskt äckligt att man skulle kväljas när man drack det. Stämde inte alls för mig. Istället fick jag en annan oväntad bieffekt en kvart senare. Hade ingen aning om att blodtrycksfall var en biverkning men det är ju klart att jag får den. Lågt blodtryck är ju lite mitt signum, men trodde det mest var när nålar var inblandad.

Hade barnmorksebesök strax efter och hon var jättenöjd med mitt blodtryck. Min huvudvärk gör henne nog lite nervös för att jag ska få havandeskapsförgiftning och då är det ju fint med lågt blodtryck. Tycker bara att hon kanske inte skulle fästa alltför mycket vikt vid blodtryck hon tar precis efter att ha tappat mig på tre rör blod som hon gjorde förra gången eller precis efter att jag nästan svimmat på grund av blodtrycksfall.

Räkna på föräldraledigheten

Insåg nu när min lön kommit in till Försäkringskassan och jag ville testa planeringsverktyget på deras hemsida att jag gjort något av en tankevurpa när jag tänkt ut hur vi ska ta ut föräldraledighet. Min utgångspunkt har varit fem dagar i veckan men av någon anledning har jag inte valt föräldraledighet på röda dagar, fast jag rent teoretiskt skulle kunna göra det. När jag matade in uppgifterna i planeringsverktyget tog mina dagar slut jättesnabbt eftersom verktyget inte brydde sig om att utesluta helgdagarna.

Detta fick mig att ifrågasätta varför jag inte skulle ta helgdagarna. Ska jag ha mindre pengar en månad som har många helger, eller hur tänkte jag där? Samtidigt räcker ju inte föräldraledigheten särskilt långt om jag tar fem dagar i veckan. Kanske borde vi ignorera de röda dagarna och ta fyra dagar i veckan rakt av istället?

Mina beräkningar ger att jag ska ha tagit ut 170 dagar när det är dags för sambon att ta över. Sambon skulle i sin tur har tagit ut 166 dagar när inskolning på förskola borde kunna beräknas vara färdig. Detta ger att vi båda har cirka 70 dagar kvar var när det är dags för förskolan att börja.

Är det rimligt med 70 dagar kvar var? Är det mycket eller lite? Får intrycket av alla som sparar jättemycket första året och bara tar ut en dag i veckan att de har hur mycket som helst kvar när barnet väl börjar förskolan. Eller så tar de ut så lite per vecka för att de är hemma så länge efter att barnet blivit ett år och det går på ett ut... Jag vet inte och det känns jobbigt att redan nu planera för så långt i framtiden.

Att våga konfrontera

Häromdagen kommenterade jag hos Ett tigerliv att jag tycker det är bra med personer som är engagerade på Facebook och vågar ta diskussion. Själv drar jag mig för att sticka ut hakan och blir rejält stressad om jag väl skulle göra det.

Men häromdagen tyckte jag ändå det var ett bra tillfälle att protestera i en diskussion som pågick på svägerskans Facebook. Hon och hennes sambo har tidigare skrivit mer eller mindre halvrasistiska saker. Den här gången handlade det om tomteförbudet i luciatåget i en skola i Skåne. Skolledningen ville ha ett mer traditionellt svenskt luciatåg och förbjöd därför barnen att klä ut sig till tomtar och pepparkakor. Helt klart ett beslut som kan ifrågasättas, jag skulle nog också bli irriterad om det hände på vår skola.

Men ska man ifrågasätta det får man ju göra det på de grunder som skolledningen lägger till. De vill som sagt ha ett traditionellt luciatåg, gå tillbaka mer till hur det brukade vara förr i tiden innan så många av barnen vill vara annat än lucia, tärna och stjärngosse, en förändring som jag upplever har inträffat sedan jag var barn. Där tycker jag att skolledningen helt enkelt får hänga med i tiden och acceptera förändringar, precis som alla som är rädda för att nya influenser blandas in i vår kultur får göra.

Att då börja skriva saker som ”nu får vi väl inte fira jul längre”, ”snart tar de väl bort kycklingarna och påskäggen på påsken också” och att det här är omvänd rasism när vi inte får vara svenskar längre, som en annan av sambons släktingar klämde till med känns helt verklighetsfrämmande. Vaddå ta bort svenska traditioner, det var ju svenska jultraditioner man ville behålla. Just den retoriken de använde är ju just den som rasisterna använder när de upplever att vi anpassar oss till andra kulturer för mycket. Det är som om de bara läst rubriken, ignorerat vad som står i artikeln och dragit sina egna slutsatser. I slutet förnekade svägerskan att hon skulle ha skrivit något rasistiskt, det hade ju inte varit någon som ens nämnt rasism förrän jag tog upp det hade hon mage att påstå. Där var jag tacksam för sambons inlägg i diskussionen om att det faktiskt varit den andra släktingen som dragit in det. Men även alla kommentarer innan det var ju åt det hållet, även om själva ordet inte nämndes.

En intressant sak här är att titta på mina egna reaktioner i det hela, hur jag upplever situationen när jag väljer att ta konflikten. Som jag skrev i första stycket så blir jag stressad bara över att ha gett mig in i diskussionen – hjärtklappning när jag postat inlägget och liknande. Samtidigt går jag och undrar ifall de är arga på mig, trots att det ju är de som har postat puckade åsikter som jag skulle kunna vara arg på dem för. Just min konflikträdsla är något jag helt klart behöver jobba med.

Diskussionen slutade med svägerskans styvsons kommentar ”Snart får vi inte fira jul längre”. All diskussion hade gått honom helt över huvudet, precis som för de flesta andra som var inblandade. Tvivlar starkt på att någon fattade poängen.

Äntligen upp från soffan

Igår var första dagen jag mådde helt bra på två veckor. Så otroligt skönt att inte behöva ligga på soffan och må dåligt. Enda fördelen skulle väl vara att foglossningen faktiskt verkar ha blivit bättre av det hela, men den lyckan varade inte så länge. Redan idag har jag börjat känna av den igen.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen och det känns som två stressiga veckor fram till jul. Redan när jag blev sjuk låg jag efter och nu är det ännu värre. Det känns som om projektledaren hela tiden är missnöjd. Kanske inbillning från min sida, men det gör att jag hela tiden känner mig steget efter. Jag gör en sak han vill men sen är det ändå något mer som saknas.

Julen har krypit upp på mig utan att jag hunnit märka det. Om två veckor är det jul och jag känner ingen julstämning direkt. Sambon satte upp en julstjärna vid soffan åt mig på första advent. Först andra advent orkade vi ta tag i resten av dem, trots att jag gillar dem så mycket. I vanliga fall brukar jag redan i november börja längta efter julbaket men i år har jag varit för upptagen och sen dålig för att hitta intresset. Den här veckan ska vi i alla fall baka lussebullar med mandelmassa och apelsin, det ska bli roligt.